När ett barn säger nej till allt, vad är det egentligen som händer?

"Kan du sätta på dig skorna?"

Nej.

"Vill du komma och äta?"

Nej.

"Kan du stänga av tv:n?"

Nej.

För många föräldrar blir det till slut en känsla av att allt blir en kamp. Det spelar ingen roll om man ber barnet sätta på sig skorna, komma till middagen eller stänga av tv:n, svaret verkar ändå alltid bli detsamma.

Nej.

Efter ett tag är det lätt att börja fundera på om barnet testar gränser, har blivit för bekvämt eller helt enkelt har lärt sig att ett nej fungerar. Omgivningen kan också komma med välmenande råd om att man behöver vara tydligare, sätta hårdare gränser eller sluta ge barnet så många val.

Men för många barn med NPF är verkligheten betydligt mer komplex än så. För ofta handlar det inte om ovilja, det handlar om att barnet upplever situationen på ett helt annat sätt än vad vi vuxna ser.

Ett litet krav är inte alltid litet

Som vuxna tänker vi ofta att vissa saker är enkla. Att ta på sig jackan, borsta tänderna eller avsluta en aktivitet för att gå vidare till nästa. Men för ett barn med NPF kan dessa situationer innehålla betydligt fler moment än vad vi först tänker på.

Att sätta på sig skorna kan innebära att barnet först måste avsluta det hen är fokuserad på, ställa om mentalt till något nytt, hantera känslan av att bli avbruten och samtidigt förbereda sig för nästa aktivitet. Om barnet dessutom är trött, stressat eller redan har ansträngt sig mycket under dagen kan även ett litet krav kännas övermäktigt.

Det som för oss ser ut som en enkel uppgift kan därför upplevas som tio olika krav på samma gång. När sådana situationer upprepas under en hel dag blir energin successivt lägre, till slut räcker den helt enkelt inte till längre.

Nej kan vara ett sätt att skapa kontroll

Många barn med NPF lever i en vardag där mycket känns oförutsägbart. Sociala situationer kan vara svåra att tolka, förändringar kan skapa stress och olika krav kan komma snabbare än barnet hinner bearbeta dem. I en sådan vardag blir kontroll ofta väldigt viktig.

När barnet säger nej handlar det därför inte alltid om att vilja bestämma eller styra andra. I många fall handlar det snarare om att försöka återfå en känsla av trygghet i en situation som upplevs som för stor eller för svår.

Om mycket under dagen känns osäkert kan ett nej bli ett sätt att bromsa, skapa förutsägbarhet eller få lite mer tid att förstå vad som händer. Det betyder inte att barnet ska få bestämma allt, däremot kan det hjälpa oss att förstå varför motståndet ibland blir så starkt.

Kravkänslighet handlar om mer än att inte vilja

För vissa barn räcker det att något upplevs som ett krav för att stressnivån ska öka.

Det är därför många föräldrar känner igen situationer där barnet först säger nej till att gå ut, men fem minuter senare själv föreslår samma aktivitet. Eller där barnet vägrar ta på sig jackan när någon säger till, men gör det på eget initiativ en stund senare.

Det kan vara väldigt förvirrande.

Problemet är då sällan själva aktiviteten. Problemet är känslan av krav, förväntan eller press.

När barnet får mer tid eller upplever större kontroll över situationen minskar ofta stressen och då blir uppgiften plötsligt möjlig.

Det handlar alltså inte om att barnet medvetet försöker vara svårt.

Det handlar om hur barnets nervsystem reagerar på krav.

Det som ser ut som ovilja är ofta överbelastning

En av de svåraste delarna med NPF är att mycket av det barnet kämpar med inte syns utåt.

Vi ser kanske bara utbrottet, frustrationen eller motståndet. Vi ser inte alla intryck barnet har försökt hantera under dagen. Vi ser inte energin som gått åt till att förstå sociala situationer, hålla ihop i skolan eller försöka leva upp till förväntningar.

Många barn med NPF arbetar hårdare än omgivningen förstår, bara för att ta sig igenom en helt vanlig dag.

När energin till slut tar slut finns det väldigt lite utrymme kvar för flexibilitet.

Då kan även små saker kännas omöjliga. Det är därför ett nej sällan handlar om lathet eller bristande vilja. Ofta handlar det om att barnet helt enkelt inte har mer kapacitet kvar i stunden.

Men man kan väl inte ta bort alla krav?

Nej, självklart inte.

Barn behöver vägledning, struktur och hjälp att utvecklas. De behöver få öva på sådant som är svårt och gradvis bygga upp sin förmåga att hantera olika situationer. Samtidigt behöver vi fundera över vilka krav barnet faktiskt har möjlighet att möta just nu. För utveckling sker sällan när barnet befinner sig i ständig stress eller överbelastning. Utveckling sker när barnet känner sig tillräckligt tryggt för att kunna ta nästa steg.

Ibland behöver vi därför flytta fokus från frågan:

"Varför säger hen nej hela tiden?"

Till frågan:

"Vad är det som gör att det här känns så svårt?"

För när vi börjar förstå det som ligger bakom beteendet förändras ofta hela situationen.

Bakom många nej finns nämligen inte ett barn som inte vill samarbeta.

Bakom många nej finns ett barn som försöker säga:

"Det här blev för mycket för mig just nu."

Och det är först när vi börjar lyssna på det budskapet som vi också kan börja hjälpa barnet vidare.