Saker föräldrar till barn med NPF ofta känner, men sällan säger högt

Att vara förälder till ett barn med NPF innebär ofta att leva med många känslor samtidigt. Det finns en enorm kärlek och stolthet, men också en trötthet, oro och sorg som sällan får särskilt mycket utrymme. Många föräldrar blir experter på att hålla ihop vardagen, samtidigt som de bär på tankar som de sällan vågar säga högt. Inte för att de skäms över sitt barn, utan för att vissa känslor lätt följs av skuld.

"Jag är så trött"

Det finns en sorts trötthet som många föräldrar till barn med NPF beskriver, en trötthet som inte riktigt går att sova bort.

Det handlar inte bara om att ha mycket att göra. Det handlar om att ständigt vara på helspänn. Att hela tiden ligga steget före, försöka förutse situationer, anpassa vardagen och tänka flera steg framåt. Många beskriver att de aldrig riktigt slappnar av, eftersom det alltid finns något att planera, fundera över eller oroa sig för.

Hur kommer morgonen att bli? Hur gick det egentligen i skolan idag? Kommer det fungera på kalaset i helgen? Hur ska nästa termin bli?

När den här typen av beredskap pågår under lång tid blir den till slut ett normaltillstånd. Många vänjer sig vid att vara trötta och fortsätter ändå, eftersom man inte riktigt ser något annat alternativ.

"Jag känner mig ensam i det här"

En annan känsla som många föräldrar beskriver är ensamhet.

Inte nödvändigtvis för att man saknar människor omkring sig, utan för att man känner sig ensam i det man bär på. Omgivningen ser ofta bara små delar av vardagen, medan föräldern lever i den varje dag.

Många har någon gång fått höra kommentarer som:

"Har ni provat att vara tydligare?"

"Ni måste sätta fler gränser."

"Alla barn gör så ibland."

Kommentarerna är sällan illa menade, men de kan ändå göra ont. För när man redan har vänt ut och in på sig själv för att försöka förstå och hjälpa sitt barn kan det kännas som att omgivningen förenklar något som är betydligt mer komplext.

Till slut blir det många som slutar berätta. Man orkar inte förklara en gång till. Man orkar inte försvara sin vardag.

Och det är ofta där ensamheten börjar växa.

"Jag är orolig för framtiden"

Det här är kanske en av de tankar som flest föräldrar bär på, men samtidigt en av de svåraste att prata om. För vad händer längre fram?

Kommer mitt barn att hitta sin plats? Kommer någon att förstå hen? Hur kommer skolan att bli om några år? Hur ska vuxenlivet fungera?

Det handlar inte om att man inte tror på sitt barn eller ser barnets styrkor. Tvärtom. Ofta kommer oron ur en djup kärlek och en önskan om att livet ska bli så bra som möjligt.

Men när man gång på gång ser sitt barn kämpa med sådant som andra verkar ta sig igenom utan större ansträngning är det svårt att inte ibland tänka längre fram.

Föräldrar oroar sig inte bara för nästa vecka.

De oroar sig för hela livet.

"Jag känner mig ibland otillräcklig"

Nästan alla föräldrar till barn med NPF har någon gång tänkt att de borde göra mer.

Man läser artiklar, lyssnar på föreläsningar, testar nya strategier och försöker förstå sitt barn bättre. Samtidigt finns det ofta en gnagande känsla av att man ändå inte räcker till.

Borde jag ha förstått tidigare?

Borde jag ha varit mer tålmodig?

Borde jag göra på ett annat sätt?

Det är lätt att bli sin egen hårdaste kritiker.

Samtidigt glöms det ofta bort att många av de här föräldrarna redan gör betydligt mer än de flesta någonsin kommer att behöva göra. De anpassar, planerar, kämpar och försöker igen, även de dagar då de själva egentligen inte har någon energi kvar.

"Jag saknar att livet kunde vara lite enklare"

Det här är en känsla som många nästan viskar fram, eftersom den ofta väcker skuld.

Men det är också en väldigt mänsklig känsla.

Många saknar spontaniteten. Att kunna åka iväg utan att planera varje detalj. Att inte behöva fundera över ljudnivåer, återhämtning, övergångar eller hur mycket energi som finns kvar.

Att bara kunna göra saker utan att först behöva analysera om det kommer fungera.

Att sakna det enkla betyder inte att man älskar sitt barn mindre.

Det betyder bara att man ibland önskar att vardagen kunde få vara lite mindre tung.

Flera känslor kan finnas samtidigt

Det kanske viktigaste att säga är att alla dessa känslor kan existera samtidigt.

Man kan vara otroligt stolt över sitt barn och samtidigt känna sorg över att livet blivit mer komplicerat än man hade föreställt sig.

Man kan känna tacksamhet och utmattning samtidigt. Man kan älska sitt barn mer än något annat och ändå ibland känna sig helt slut. Det ena tar inte bort det andra.

Att vara förälder till ett barn med NPF innebär ofta att leva med många känslor parallellt, och det är helt okej. För de här känslorna gör dig inte till en sämre förälder.

Och kanske är det just det fler föräldrar behöver höra. Att de inte är ensamma i sina tankar, sin trötthet eller sin oro. Bakom många stängda dörrar finns andra föräldrar som känner precis samma sak, även om det sällan sägs högt.