Beteenden som tolkas som dålig uppfostran

Det är en av de vanligaste sakerna föräldrar till barn med NPF får höra eller ana att andra tänker. Att det handlar om gränser. Om konsekvens. Om uppfostran som inte “tagit”.

Och jag förstår varför det blir den tolkningen utifrån. För det man ser är ett barn som skriker, exploderar, vägrar, säger nej på ett sätt som kan kännas nästan provocerande starkt i stunden.

Men när man kommer lite närmare vardagen bakom det där yttre så brukar bilden förändras ganska snabbt.

Det jag ofta ser är barn som har hållit ihop länge innan det där händer. De har försökt förstå, försökt passa in, försökt göra rätt i situationer som kräver mycket mer av dem än vad som syns. Och någonstans tar det stopp. Inte för att de inte vill, utan för att det inte finns mer kapacitet just då.

Ett utbrott som kommer “för ingenting” är i stort sett aldrig för ingenting. Det är bara att det som blev för mycket inte alltid går att se utifrån. Det kan vara ett krav som kom för snabbt, en känsla av att inte förstå vad som förväntas, en situation som kändes orättvis eller bara för många intryck som staplats på varandra under en dag.

Det är även viktigt att förstå det där med logik och rättvisa. För många barn med NPF är världen väldigt konkret. Om något inte känns logiskt eller rättvist så kan det skapa en stark inre reaktion som går snabbt från tanke till känsla till handling. Det går inte alltid att “prata bort” i stunden, eftersom reaktionen redan har tagit fart.

Impulsivitet är också ett vanligt beteende som lätt kan misstolkas. Reaktionen hinner ofta komma innan barnet ens hunnit förstå vad som hände inuti dem själva, och då ser det ut som ett val, fast det egentligen är ett ögonblick av överbelastning.

Det som ofta gör mig mest ödmjuk i det här arbetet är att många av de här barnen kämpar otroligt mycket för att klara sådant som andra tar för givet. De försöker, de anpassar sig, de håller ihop längre än man ibland förstår. Och när de inte längre kan det, då ser många det som beteendeproblem. Men i grunden handlar det ofta om ett barn som redan har gjort mer än det syns.

När man börjar se det så förändras också tonen hemma. Inte för att gränser försvinner, utan för att man börjar förstå vad som faktiskt behöver stöttas innan det brister.