Terminen har börjat, varför känns det redan så tungt?

Skolstarten är över. Väskan står återigen i hallen varje morgon, schemat har börjat sätta sig och vardagen rullar på. Utåt kan det se ut som att allt har kommit igång precis som det ska.

Ändå sitter många föräldrar till barn med NPF med en helt annan känsla.

Det känns som att energin redan är slut.

Kanske har konflikterna hemma blivit fler. Barnet kommer hem och vill inte prata. Småsaker leder till stora känslor och kvällarna går åt till att försöka få ihop morgondagen. Samtidigt börjar omgivningen tänka att "nu borde ni väl ha kommit in i rutinerna".

Men för många familjer är det nu utmaningarna faktiskt börjar märkas.

När den första energin tar slut

De första dagarna efter sommarlovet klarar många barn av att mobilisera all sin energi. Allt är nytt, kroppen är på helspänn och barnet försöker göra sitt allra bästa för att hitta tillbaka till skolans rutiner.

Det kostar.

Efter några veckor börjar den ansträngningen märkas. Inte alltid i skolan, utan hemma. Barnet orkar inte hålla ihop på samma sätt längre. Det som tidigare gick att stå ut med blir plötsligt övermäktigt och det som verkade fungera under den första veckan kanske inte fungerar alls längre.

Titta på energin, inte bara beteendet

När vardagen blir tuff är det lätt att fastna i det som syns. Barnet protesterar mer, glömmer saker, blir argare eller säger nej oftare.

Försök att ställa en annan fråga.

Hur mycket energi har mitt barn behövt använda den senaste tiden?

Har det varit många förändringar? Har skoldagarna blivit längre? Har det varit fler sociala situationer än vanligt? Har barnet behövt anpassa sig mer än vad omgivningen ser?

När vi börjar titta på energin bakom beteendet blir det också lättare att förstå varför vissa dagar blir svårare än andra.

Allt behöver inte tillbaka samtidigt

I början av september har ofta även fritidsaktiviteterna kommit igång. Kalendern fylls snabbt och många familjer försöker hitta tillbaka till allt som pausades under sommaren.

Men bara för att terminen har börjat betyder det inte att barnet är redo för ett fullspäckat schema.

Fundera tillsammans över vilka aktiviteter som faktiskt ger energi och vilka som mest tar energi just nu. Kanske är det bättre att vänta några veckor med en aktivitet än att barnet ska behöva kämpa sig igenom varje vecka utan att orka.

Det är lättare att lägga till saker senare än att reparera en vardag där energin redan tagit slut.

Våga göra om planen

Många föräldrar känner att de måste hålla fast vid den plan de gjorde innan terminen började. Men en plan är inte ett löfte, den är ett verktyg.

Om ni märker att något inte fungerar, ändra det.

Kanske behöver barnet kortare dagar under en period. Kanske behöver kvällarna bli lugnare än ni tänkt. Kanske behöver ni säga nej till sådant som egentligen känns roligt.

Att justera efter verkligheten är inte ett misslyckande. Det är ett sätt att anpassa vardagen efter hur barnet faktiskt mår.

Se det som faktiskt fungerar

När stressen ökar är det lätt att bara se problemen. Samtidigt händer ofta mycket som vi glömmer att lägga märke till.

Kanske går barnet faktiskt in i klassrummet lättare än förra terminen. Kanske har morgnarna blivit något lugnare, även om eftermiddagarna fortfarande är tuffa. Kanske finns det en lärare som barnet känner sig trygg med eller en rast som fungerar bättre än tidigare.

De små framstegen försvinner lätt när fokus ligger på allt som fortfarande är svårt.

Men det är ofta de små framstegen som visar att barnet faktiskt utvecklas.

September handlar inte om att prestera

Många tänker att terminen är igång när kalendern visar september. För många barn med NPF är det snarare nu omställningen börjar kännas på riktigt.

Om barnet är tröttare än vanligt, behöver mer återhämtning eller reagerar starkare hemma betyder det inte att något har blivit fel.

Det kan helt enkelt betyda att barnet har gjort sitt allra bästa under flera veckor.

Och ibland är det viktigaste vi som vuxna kan göra inte att ställa fler frågor eller hitta fler strategier.

Ibland handlar det om att sänka tempot lite, justera förväntningarna och påminna både barnet och oss själva om att en fungerande höst inte skapas på två veckor. Den byggs steg för steg, med förståelse, tålamod och en vardag som faktiskt går att orka med.